Lifningen
Liftningen ner till Morotania var lång! Ca. 1500 km från Guelmim. Men nu är vi på väg uppåt igen. Vi har träffat många olika förare och många olika karaktärer. Till skillnad mot att lifta i norra Marocko så har vi här nere inte lifatat med en enda europé. När vi liftade mer norr ut innan Guelmim var det många europeiska turister som reste i sina vans som plockade upp oss. Här nere är det baa marockaner. Vilket jag tycker är väldigt roligt. Vi har liftat med rika buisnessmänn och fattiglappar med skrothögar till bilar. Och en hel del lastbilschauffisar. Det är fanemej ett coolt yrke. Här i Marocko inreder varje lastbilschauffis cockpiten på sitt eget vis. Ofta med tyger och gardiner och kuddar och klistermärken och mobiler överallt och så spelar dom väldigt mycket marockansk musik. Rätt va det är stannar dom och tar upp en kokplatta och tekanna och kokar te på motorvägen och sen fortsätter dom. Verkar som ett rätt gött jobb tycker jag.
En av dom frågade om jag ville provköra en bit på motorvägen när jag sa att jag skulle kunna tänka mig yrket, men jag tackade nej. När vi kommit till Dakhlar (den sydligaste storstaden i marocko) hade vi fortfarande typ 400 km kvar till gränsen och solen var på väg ner. Vi bestämde oss för att sätta upp tältet eftersom vägen vi liftat från dom senaste timmarna inte var så attraktiv och vi var trötta. Ashkan hade en liten stund tidigare sagt att han hatar att lifta för att det tar så lång tid innan någon stannar och att han bara ville teleportera sig till gränsen för den är så irriterande relativt nära och att han vill ta en dusch och han är trött på livet och typ bara vill dö. Men så plötsligt stannar en svart, skinande, lyxig bil. En kvinna med solglasögon och moderna kläder sticker ut huvudet ur fönstret och frågar om vi vill ha skjuts en liten bit. Hon och hennes man är på en utflykt och är påväg till en vacker plats i öknen för att se solnedgången. Platsen ligger bara ca. 30 km bort men är i alla fall en bit på vägen. Vi hoppar in i den rena lyxiga bilen och jag kan inte tänka på något annat än "undrar om vi luktar äckligt" "försiktigt så vi inte skitar ner någonstans" och så bär det av. Efter 30km kommer vi till ett vägskäl i öknen. Kvinnan säger att vi kör er en bit till så ni har någon form av människa inärheten, för er trygghet. Vi tackade och dom körde vidare. 10 km, 10 km 10km... Efter en stund kom vi till en liten mörk by. Vi sa att här någonstans kan vi sätta upp tältet tack ska ni ha! Paret pratade lite med varan och sedan sa dom "vänta! Vi har bestämt oss för att köra er till gränsen, vänta på er medan ni korsar och sedan ta er tillbaka till Dakhla så får ni sova hos oss inatt. Vi vill ändå göra en utflykt och har aldrig varit vid gränsen. Det är en bit så gör er bekväma där bak." Vi fattade ingentigt, tackade universum för dessa änglar och slappnade av i baksätet. Efter ett bra tag i bilen kom vi fram till den sista byn innan gränsen. För att få komma in i byn var vi tvugna att visa pass för polisen och dom berättade att gränsen stänger kl 21.00 och klockan var typ 20.40 och vi hade fortfarande 80 km kvar. Vi sa till paret att det absolut inte är någon fara, att vi tältar i den här byn och forsätter lifta imorgon. Paret körde oss in i byn och svängde in på parkeringen till en lyxrestaurang för att använda toan och dricka lite te innan färden tillbaka till Dakhla. Dom frågade om vi ville sällskapa dom på en kopp och vi tackade ja. I resturangen fick vi ett eget rum och paret bjöd oss på te. När det var dags för dom att börja den långa resan tillbaka visste vi knappt hur vi skulle tacka dom. Då sa mannan att eftersom han inte kunde bjuda hem oss till honom inatt så bjuder han gärna oss att sova kvar på hotellet (restaurangen tillhörde ett lyxigt hotell). Vi ville bara gråta av lycka och tackade ja. Han betalade ert rum åt oss och sedan bärjade dom sin resa tillbaka.
När jag och Ashkan kom upp på hotellrummet tittade vi bara på varann och log. Jag visste inte vad jag skulle säga. Vilka änglar, om jag blir rik någon gång ska jag också hjälpa och ge!! . Ashkan sa att vi måste vara försiktiga med vad vi önskar! Universum älskar oss. Sen hoppade vi in i en varm dusch för första gången sen Malaga tror jag och sov jävligt gott!
Dagen efter när vi satt på resturangen och åt hotellfrukost såg jag en helt förstörd bil ute på parkeringen. Två rutor fanns kvar och framrutan var helt sprucken och lagad med tejp. Över allt var det bucklor. Och när vi nån timme senare stod på väggen stannade den första bilen som kom och det var den. Mannen som körde hette Hamadi och var på väg till gränsen och vi fick gärna åka med. Han berättade att han några dagar tidigare voltat med bilen eftersom motorvägarna är så smala och lastbilarna så stora. Hamadi jobbade med att köra över bensin till området mellan Marocko och Moritania. Där möter han moritanianer och byter bensinen mot tobak och sedan säljer han tobaken i Marocko. Området mellan gränserna är ingenmansland och är ca. 5km lång. Och ingen väg finns. Men däremot en otrolig massa bilar som inte kunnat komma in i något av landen pga av falska papper osv. Det var ett jävla jobb att korsa gränsen och komma tillbaka. Hela tiden försöker polisen lura en på pengar och hitta på falska problem som enbart går att lösa emot betalning. Polisen är den största maffian i Marocko och moritaia och farlig eftersom dom samarbetar med regeringen. Men mes hjälp av hamadi gick det någorlunda bra. Han pratade arabiska och stod på vår sida hela tiden, dessutom kände han till reglerna ganska bra. Efter många timmar och en del toleranta men ändå ovälkomna utgifter hade vi äntligen tre nya fria månader i Marocko. Hamadi körde oss tillbaka till byn. Eftersom han inte hade mycket till hem själv kunde han inte bjuda in oss men han visade oss ett ställe i lä och som låg för sig själv i byn där vi kunde sätta upp vårat tält och sova ifred. Den här gången bakom hotellet vi sovit i natten innan. Han gav oss vatten, bröd, frukt och grönsaker och önskade oss godnatt.
Matockaner är ofta hur fina som helst. Vi svenskar han så mycket att lära av denna vänlighet, tillit och posetivenegi! (Självklart finns det en del pengakåta marockaner också men dom får man försöka sila bort)
Ps. Blogg.se tillåter mig inte ladda upp bilder och det är väldigt svårt att äns skriva inlägg. Don't konw why... Sorry för de. När det har löst sig så ska jag lägga upp bildEr!
